Solo show 2013
/ Vi känner igen beståndsdelarna, det är möbler eller delar av möbler. Något som har tillhört ett rum, en människas boning, har lyfts ut och transformerats vidare till något annat. Det textila materialet faller, veckar och beter sig, såsom tyg gör av sin egen tyngd. Objektens ursprungliga betydelse finns kvar – de är fortfarande tecken för något – samtidigt har de tappat sin funktionalitet.
Textil är det material som finns närmast oss människor, genom livet. Vi omger oss ständigt med textil, genom historien och i alla kulturer. Materialet skyddar oss med sin funktionalitet, men talar också om vilka vi är. Det textila materialet laddas av minnen och betydelser. Det frammanar nästan oundvikligt ett konceptuellt och associativt tänkande. Parallellt går det att se på textil ur ett mer formellt perspektiv. Som ett material med vissa speciella egenskaper: mjukhet, följsamhet, tyngd, lätthet, blankhet, strävhet. Det textila materialet har på så sätt en dubbel styrka: en konceptuell och en materiell.
I det kyrkliga rummet har det textila materialet en framträdande och mycket självklar plats. Från de medeltida berättande tapisserierna till dagens moderna mässhakar, från bild till dekoration, från det figurativa till symbolspråk. Kyrkans rum ger en möjlighet till eftertanke och självreflektion. Kanske kan vi här stå öppnare inför ett icke-verbaliserat uttryck, ett materiellt uttryck.
Titeln Riktadhet är ett begrepp lånat från fenomenologin; allt medvetande handlar om ett medvetande om något – det är riktat mot ett objekt. Denna riktadhet är en process där ren kunskap om ”tingen i sig” aldrig kan erhållas. Vi är aldrig passiva mottagare, tingen och världen blir tillgängliga för oss genom vårt riktade medvetande.
